Eddie Gibbs och Ryan K Bolger har tillsammans skrivit boken Emerging Churches: Creating Christian Community in Postmodern Cultures. Denna bok publicerades av Baker Academic, en avdelning av Baker Publishing Group. Högst upp på bokens baksida förklaras följande: ”Den bästa boken hittills om ”den framväxande kyrkan” (Emerging Church).[1]

Brian McLaren som rekommenerar boken håller med om detta påstående. McLaren anför:

Om du vill vara ordentligt förtrogen med vad ”framväxande kyrkor” är, så är det här boken du ska läsa... Den visar på de viktiga teologiska betoningarna av ”framväxande kyrkor”, och den baseras på faktiska samtal med över 50 människor.[2]

Gibbs är professor i kyrkotillväxt på Fuller Theological Seminary och författare till flera böcker. Bolger är akademisk ledare för humaniora (academic director of arts) i globalt ledarskap på Fuller Theological Seminary[3]. Författarna har slagit sig ihop för att ge en överblick över de nio mönstren eller trenderna som de ser utvecklas i ”framväxande kyrkors” utövande. Deras forskning höll på under en period av nästan fem år.[4]

En av trenderna författarna undersöker i detalj är evanglisation. De säger att evangelisation i ”den framväxande kyrkan” ”innebär att dela livets djupa erfarenheter med dem som är utanför tron”[5]. Ledare för ”framväxande kyrkor” imponeras inte av dem som försvarar den kristna tron genom att främja definitiva svar för att övertyga dem som har tvivel mot tron.[6]

För att tydliggöra denna trend citerar Gibbs och Bolger Pip Piper, kyrkoledare för en ”framväxande kyrka”, från Birmingham, UK, som förklarar:

Evangelisation eller mission för mig handlar inte längre om att övertyga människor om att tro det jag tror, hur skarp och kreativ jag än är. Det handlar mer om delade erfarenheter och möten. Det handlar om att vandra livets och trons väg tillsammans, var och en tydligt åtskild i sin egen tradition och kultur men med möjligheten att möta Gud och sanning genom varandra.[7]

Pip Pipers definition av evangelisation sätter igång ett bibliskt alarm. Är inte kristna instruerade att ge förnuftiga svar på varför de har tro till de icke-troende? Om inte, varför skrev då Petrus:

Nej, Herren, Kristus, ska ni hålla helig i era hjärtan. Och ni ska alltid vara redo att svara var och en som av er begär skäl för det hopp som är i er, dock med saktmod och i fruktan.[8]

Tänk om någon som är ”villig att vandra livets och trons väg” med en som är hängiven en tro som står i motsats till den kristna tron förlorar sin tro?

Är inte detta bakvänd evangelisation? Var i Bibeln instrueras vi att ta hedningarna i hand och se deras tro som evangelisationsmedel?

Tydligen anser Gibbs och Bolger att fördelarna i denna typ av evangelisation överväger de negativa. De skriver:

Kristna kan faktiskt inte evangelisera om de inte är beredda att bli evangeliserade själv samtidigt. När vi delar de goda nyheterna berikas människor av andliga insikter, ärliga frågor och djupet i hängivenheten som demonstreras i dem som har andra trosuppfattningar. Att inkludera andra innebär att lysnna på dem, lära av dem. Mycket av det som finns i andra trosuppfattningar måste inte nödvändigtvis vara fientligt till riket. Kristna kan lära mycket av andras livsvandring.[9]

Jag har sökt igenom Bibeln för att se om det finns något exempel på denna typ av evangelisering. Israels barn varnades av Gamla Testamentets profeter att förenas med hedningarna, men de ignorerade Guds varning. Som Jeremia förkunnade:

Och HERREN sade till mig: Jag vet hur Juda män och Jerusalems invånare har sammansvurit sig. De har vänt tillbaka till sina förfäders missgärningar, deras som inte ville höra mina ord. Själva har de så följt efter andra gudar och tjänat dem. Ja, Israels hus och Juda hus har brutit det förbund som jag slöt med deras fäder. Därför säger HERREN så: Se, jag skall låta en olycka komma över dem, som de inte ska kunna undkomma; och när de då ropar till mig, ska jag inte höra dem.[10]

Trots sådana tydliga varningar från Bibeln ger Gibbs och Bolger ytterligare exempel på vad som tros vara framgångsrik evangelisering inom ”den framväxande kyrkan” genom att citera Spencer Burke, en ledare inom ”den framväxande kyrkan”, från Newport Beach, Californien. Burke förklarar:

Den kristna traditionen skulle trots det kunna hålla sig till en inkluderande modell, inte en exkluderande. Vi har ett hermeneutiskt samfund. Vi läser andra heliga skrifter, och går sedan tillbaka till Bibeln och bestämmer tillsammans hur vi ska tolka det vi läst ur den litteratur som andra religioner räknar som heliga.[11]

Det som faktiskt hände Israels barn är vad som upprepas idag, men idag är det i kristenhetens namn. Denna väg mot villfarelse inte bara upprepas och ignoreras, den applåderas av förespråkarna för ”den framväxande kyrkans” agenda. Gibbs och Bolger rekommenderar Spencer Burkes idéer genom att förklara:

Burkes samfund är beredd att lära av andra trostraditioner utanför den kristna fållan. Det finns en buddistfamilj i deras kyrka. Som samfund besökte kyrkan ett buddisttempel. De deltog i en guidad meditation med denna familj. Burke hyllar de många sätten som Gud uppenbaras på. Han inser att Anden varit med dessa människor hela tiden. Samfundet hyllar andra traditioner. De sträcker sig ut till andra traditioner, och ser dem som älskade barn till Gud. Med fokus på riket i stället för på kyrkan upptäcker människor att deras relation till andra trosuppfattningar ändras.[12]

Det borde vara uppenbart vad som händer när evangeliseringsprogram i ”den framväxande kyrkan” utvecklas. Murar som tidigare höll isär biblisk kristendom från hedniska religionssystem raseras. I stället för att proklamera evangeliet om Jesus Kristus som räddar syndare från helvetet har evangeliet blivit omdefinierat och helt omintetgjort. Den smala vägen, som Jesus förkunnade, leder endast genom tro på Honom till himmelriket, har nu breddats för att tillåta fritt tillträde för att ”riket” ska etableras.[13]

Ändå värre är att Jesu befallning att vi ska vara ”Hans vittnen” har omtolkats till att betyda precis motsatsen mot vad Jesus förkunnade. Som Karen Ward (från the Church of the Apostles, Seattle, Washington) har framfört:

Vi håller inte på med evangelisering eller har ett uppdrag. Den Helige Ande är evangelisten, och uppdraget tillhör Gud. Vi lever helt enkelt våra liv öppet som ett samfund enligt Jesu Kristi väg, och när människor frågar varför vi lever på detta sätt delar vi redogörelsen av hoppet inom oss. Vi ska älska varandra och det skapar sin egen attraktion. Att ta hand om de sjuka och behövande – skapar all evangelisering vi behöver. [14]

Det nya evangeliseringsprogrammet som främjas av ”den framväxande kyrkan” är, även fast det kanske är i Jesu Kristi namn, antikristligt. En formel har etablerats för att bygga en bro som har potentialen att förena alla religionsuppfattningar i Kristi namn, genom att omintetgöra Jesu Kristi evangelium.

I framtiden kommer vi att få se alla trosuppfattningar förenas genom en gemensam mystisk erfarenhet som åtföljs av ”falska under och tecken”. Avfallet som Bibeln varnade för skulle bli uppenbarat i ändens tid är nu på gång för fullt. Bara de som håller fast vid Guds Ord kommer att vara beskyddade och frälsta. Denna kvarleva av trofasta troende kommer att betraktas som gammalmodiga trångsynta motståndare som är ett hinder för etablerandet av ”riket”. Som Paulus skrev till Timoteus, i ändens tid:

Så ska också alla de, som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse. Men onda människor och bedragare ska gå allt längre i ondska; de ska förvilla andra och själva bli förvillade.[15]